Ett justitiemord?

Roland Eliasson, har utsikt över vändplanen på Skårbygränd i Rinkeby från sitt köksfönster. Avståndet är cirka 70 meter.

Hovrätten skriver att Roland Eliasson lämnat samma uppgifter i hovrätten som under förundersökningen och i tingsrätten. Detta är en felaktig uppgift:
Klicka här för några av Roland Eliassons olika redogörelser vid olika tillfällen.

Förhör den 27 februari 2002:
Han hade just tittat på ”Millennium” på tv och befann sig i köket för att ge katten mat. Genom köksfönstret såg Skårbygränd där fyra personer klev ur en ”mindre bil” som var ”svart eller mörkt blå eller liknande”. Bilen var något ”bulligare” baktill och kunde därför vara av kombimodell. En VW Polo av kombimodell pekades ut.

De fyra hade mörka kläder och en av dem hade en täckjacka med huva. De lämnade bilen och gick målmedvetet mot tunnelbaneingången och försvann utom synhåll.

Cirka en minut senare hörde Eliasson en serie om cirka fyra täta smällar varpå de fyra personerna kom gåendes tillbaka till bilen. ”De sprang inte men verkade ha något mer bråttom.”

Tingsrättsförhandlingarna:

Bilen var en liten modell med fyra dörrar. ”Bullig”, ”kompakt” och ”lutande” baktill. Advokat Thomas Olsson frågade om det såg ut som en typisk modern japansk bil där man öppnar hela bakdelen, ”ett mellanting mellan en vanlig sedan och en traditionell kombi”, vilket Eliasson besvarade jakande.

Advokat Thomas Rothpfeffer frågade om de fyra kom tillbaka gående raskt eller om de småsprang. ”De gick inte raskt, de småsprang”, svarade Eliasson.

Advokat Per Durling ifrågasatte om Eliasson, med tanke på ljusförhållanden vid midnatt och avståndet, verkligen hade uppfattat några ansiktsuttryck hos personerna när de kom tillbaka mot bilen. Eliasson svarade att han bara sett deras kroppsspråk. ”Jaha, du såg inte leenden i ansiktet?”, frågade Durling. ”Nej, det har jag inte sagt heller”, svarade Eliasson.


__

Eliassons berättelse i hovrätten, enligt domen:

”De fyra gick iväg med bestämda steg men hade ett helt annat sätt att röra sig då de kom tillbaka, då de småsprang. Deras kroppsspråk visade att var uppspelta och upprymda. De småskrattade och tittade på varandra som om de hade gjort ’en häftig grej’. De körde snabbt från platsen.”

_______________

Ur boken Tre bröder (sid. 119):

Av underrättelseuppslagen i förundersökningen verkar det dessutom som om Roland inte var ensam i köket när han gjorde sina iakttagelser. En anonym anhörig till vad som förefaller vara Roland uppger när polisen kontaktar honom/henne att han/hon också stod i köksfönstret och såg gärningsmännen fly.

Men detta vittne försvinner på vägen, finns aldrig hört i förundersökningsprotokollet trots att det vittnets uppgifter skiljer sig något från Rolands.

Varför är inte detta andra, okända vittne hört ordentligt? Hur mycket av Rolands berättelse, om det är så att detta andra okända vittne fanns i hans lägenhet, är sådant Roland verkligen själv sett, och hur mycket är andrahandsuppgifter från den anhörige?

En person som säger sig ha sett allt, men som tydligen inte vill eller vågar låta sig höras av polisen och vittna i en mordrättegång?

Och om detta anonyma vittne inte befann sig inne i Rolands lägenhet, hur kommer det sig att han/hon ändå inte hörts vidare i polisutredningen?

Skuggan bakom gardinen i Rolands lägenhet står kvar. Men när jag ringer på för att fråga honom om hans iakttagelser öppnar ingen dörren. Senare, när jag efter många försök till sist får tag på Roland på telefon, säger han kort: – Jag har inget mer att säga, har du svårt att fatta?


Slutsatser:

Ingen av Roland Eliassons redogörelser ger något stöd för att sällskapet skulle ha åkt med en stor Volvo V70, vilket åklagaren hävdade och domen utgår ifrån.

Roland Eliassons redogörelse ökar successivt i detaljrikedom. I synnerhet gäller det i hovrätten, där uppgifter om minspel plötsligt finns med (”småskrattade och tittade på varandra som om de hade gjort en häftig grej”). I tingsrätten sade Eliasson uttryckligen att han inte hade sett några ansiktsuttryck.

Roland Eliassons berättelse stämmer till stora delar överens med ett underrättelseuppslag baserat på en anonym uppgiftslämnare (här kallad UL1). Uppslaget finns på sid. 172 i fup och antecknades av polisen dagen efter mordet. Om Roland Eliasson ligger bakom detta så innebär det att hans första redogörelse för polisen avviker från de senare i minst två viktiga avseenden:

1. Personerna i bilen är tre eller fyra till antalet. (Inte fyra vilket han senare hävdar.)

2. Han såg inte bilen komma och personerna gå mot tunnelbanan, utan lämnade sin tv och gick till köket först när han hörde skotten.

På sid. 171 i fup har en annan anonym uppgiftslämnare (här kallad UL2) uppgivit han/hon satt vid ett köksfönster med utsikt över Skårbygränd vid den aktuella tidpunkten. En anhörig till UL2 hade samma dag ringt till polisen och lämnat motsvarande redogörelse. UL2 och denne ”såg samtidigt händelsen”, enligt uppslaget.

Mycket talar för att det var UL1 som befann sig i samma lägenhet som UL2 – och mycket talar för att UL1 är identisk med Roland Eliasson.


Tillbaka till hovrättens domskäl


[email protected]