Ett justitiemord?

Hovrätten bortser från de uppgifter som Dan och Topcu lämnat i tingsrätten och hovrätten eftersom ”det inte kan uteslutas att dessa lämnats på grund av fruktan”. Annorlunda uttryckt bortser hovrätten från åklagarvittnenas ändrade berättelser som, om de är sanningsenliga, skulle fria Özkan och Önder Yildiz från mordmisstankar – eftersom det inte kan uteslutas att de är oriktiga.

Att vittnena uppträtt ”osäkert och nervöst” antyder att de är skrämda, men det säger inget om huruvida det är de tilltalade och deras anhöriga som skrämmer – eller om det är polis, åklagare och offrets anhöriga. Hovrättens implicita ståndpunkt måste antas vara att vittnena skrämts av de tilltalade och deras anhöriga.

Eftersom både Dans och Topcus vittnesmål innehöll hård kritik mot åklagare och polis, och eftersom offrets anhöriga i tingsrätten tydligt hade visat att de ville se fällande domar mot samtliga tilltalade, så är det rimligt att deras fruktan var riktad åt det hållet. Ett faktum som talar för detta är att hovrätten felaktigt hade uppfattat att Dan önskat vittna i de tilltalades frånvaro. Detta korrigerades av Dan, som i hovrätten sade att de tilltalade gärna fick komma tillbaka in i salen, men att han helst inte ville vittna i närvaro av offrets anhöriga.

Dan Spielbergers berättelse i hovrättens sammanfattning:

”Han och Orhan Yildiz har haft kontakt med varandra ett antal gånger då Orhan Yildiz bett honom ordna fram hasch, vilket han ibland gjort. Ayhan Yildiz känner han lite grann. Han känner Önder Yildiz till utseendet. En gång ringde Önder Yildiz till Dan Spielberger och skällde ut honom för att han sålt hasch till Orhan Yildiz. Özkan Yildiz känner han inte alls mer än att han vid något tillfälle stött på denne och Önder Yildiz på en järnvägsstation. Det är riktigt att han sagt till polisen att man inte tjafsar med Özkan Yildiz och Önder Yildiz. Den 26 februari 2002 blev han uppringd av Orhan Yildiz, Ayhan Yildiz eller Önder Yildiz, han vet inte säkert vem, som ville ha hasch vilket han levererade.”

Özhan Topcus berättelse i hovrättens sammanfattning:

”Han har arbetat på en restaurang som heter Istanbul dit familjen Yildiz brukar gå. Där brukade Ergün Köylüoglu också arbeta. Han känner Orhan Yildiz. Ayhan Yildiz och han har gått i samma skola och känner därför till varandra lite grann. Han vet också vem Önder Yildiz är, men de har inte talat med varandra på länge. Den 26 februari 2002 blev han uppringd av Önder Yildiz mobil. Han såg på displayen att det var från Önder Yildiz mobiltelefon det ringde. Varför han hade Önder Yildiz nummer inlagt vet han inte. Orhan Yildiz talade från Önder Yildiz mobiltelefon. Han bor granne med Ergün Köylüoglu; denne och Per Edqvist har pressat honom till att säga att det var Önder Yildiz som talade i telefonen.”

Slutsats:

Det är svårt att förstå motiven till att hovrätten avfärdade Dans och Topcus berättelser.


Tillbaka till hovrättens domskäl


[email protected]